.
Klockan 07 20 uppmärksammade en långtradarchaufför den vita Ford Escorten. Den stod med nosen mot ett träd i slutet av en backe på vägen mot Skåne. Cirka en halvmil utanför Klev. Framrutan fanns inte mer. Stig, eller i vart fall större delen av honom, låg 5 meter från den mosade bilfronten. Den andra delen av Stig återfanns ytterligare två meter längre bort i en av Televerket nyligen grävd grop. Vatten och lera täckte större delen av ansiktet. Ögonen var öppna och stirrade tomt mot den regntunga skyn från botten av hålet.
.
Ögonen kom för honom. Dom talade till honom. Djupa och uttryckslösa var den etikett han satte, men det stämde inte riktigt. Dom speglade också något mycket större. Visdom..
Thomas kisar i steget mot skyn och ser den svarta fågel som svävar över grantopparna. ”En kråka.. Nej en korp”! Fågeln försvinner och det som blir kvar är en en tom grå himmel och mera vatten i ögonen. Och en fråga, ”brukar inte även fåglar söka skydd”?
.
Han såg klarare nu och det kändes bekant. Han såg henne och vingarna som omslöt honom. I drömmen gjorde Thomas en ofrivillig rörelse med handen upp mot sin hals och sökte det lilla halssmycke han en gång köpt på en basar i Kairo..
Vad denne Klev´s kyrkoherde då inte förstod var att ibland leder orden människan fel, särskilt när vi läser dem utan att känna vår egen person. Han kunde inte i denna stund se det som så många andra kyrkans män insett för sent i livet …
En ögonblicksbild som etsades fast i hans sinne likt när fotografins pionjärer en gång i tiden fångade enstaka bildrutor med en fyrverkeriets blixt. Bilden var för overklig. Den översvämmade prästens redan stressade medvetande.Kenneth skrek.
Ingen hörde honom. Inte ens gud.
Alla i Klev sov. Alla utom Kenneth.
.
Kanylen var blottad. Kvinnan kom närmare och nu var det inte en sköterska längre. Det såg ut som en man. Han bar gammeldags enkla och färglösa kläder. Likt en grov arbetsdräkt från förr, sydd för hårda sysslor. I handen höll han något som såg ut som en mejsel. Fru Larsson tappade kontakten med sig själv och lämnade ljuset för att gå in i vansinnets mörka rum.
.
Blickar som utbytes rymde inte längre den värmande samhörigheten och menande tyst tröst. Där fanns även misstänksamhet. Missriktat anklagande och försvar. Grupperna var små. Byborna började sluta sig till minsta gemensamma sammanhang. Familjen och de allra närmaste….
Mannen stod helt stilla. Det dröjde innan där fanns en rörelse och när den väl kom så var det med en långsam nick. Inte som i en hälsning bekanta mellan. Nicken var något annat, likt en bekräftelse att en utmaning nu var antagen. Mannen vände sig om och uppslukades lika hastigt av skogen som när han tidigare dök upp …
.
Alla männen tog en unison och stor klunk av spriten. Det blev en lång paus som till slut bröts av den nervöse. Han stammade fram orden: ”vi har även boken”. Han tystnade tvärt för att sedan stirra rätt ner i bordet. Thomas såg hur tårar sakta rann längs de frasiga och bleka kinderna. ”Bra, vi sätter igång. För oss, för vår by och för framtiden krävs dessa gärningar. Gud vare med oss!.
Hon fann snabbt vad hon sökte. Den polerade sten som hon en gång hittade under sitt enda besök vid Myn och stenbrottet. Hon kände värmen när hon slöt handen. Anna höll den svarta stenen mellan tummen och pekfingret och förde den sakta över näsryggen …
.
Thomas ryggade inför den häftiga förvandlingen. Han förstod att Kal nu ville ha ett svar. Ett klokt svar. Magen knöt sig och Thomas märkte hur svetten trängde fram i pannan. Han var tvungen att säga något. Ord som skulle visa för hans gäst hur Thomas såg och förstod. Han visste att han just nu testades. Svaret kom för hans inre. ’Ja det var så självklart’. Med klar röst svarade den unge resenären …